Olyckan

Näst sista helgen i mars. Famous last words:

"Jag ska bara ner här lite snabbt."

"Här" var en mysig liten brant till skidakarens vänster om Jochpass. Nagonstans i mitten gick allt päronformat, jag rullade i fluffigaste mjuksnön. I rullningen fastnade vänsterskidan vertikalt ner i snön, jag rullade ett halvt varv till. Ganska logiskt hur det gick till; skidan stadigt fastkilad, foten stadigt fast i pjäxan och därmed även skenbenet - kroppen roterar och knät absorberar (or NOT) vridningen. Vid tidpunkten kände jag bara ett tomt snäpp av smärta, en blixtrande tanke att "Aj, där hände nagot". Väl färdigrullad; ligga stilla, andas djupt och känna efter hur det där gick egentligen?

Och ramlar man sa gör det ju lite ont ibland, det vet man ju. Men det gar över. Det hela var lite som att bränna sig pa ett ugnsgaller; satan vad ont det gör direkt men när du dragit bort handen försvinner den där smärtan och du vet, men du känner inte, att du nyss hade ont. Efter nagon minut spände jag pa mig skidorna igen och fortsatte nerför, lite öm överallt i kropp och stolthet. Vikten pa högerskidan, älskling! Vi tog en lang lunchpaus, efterat fortsatte vi fast i lugnare tempo, i bla backar, pa högerbenet.

Stillasittande gjorde mig öm, rörelse inte. Eftermiddagens skidakning gick utmärkt. Efter tagresan hem haltade jag. Pa mandag morgon haltade jag ordentligt. Därför gick jag till klinken nära jobbet för att fa lana kryckor. Läkaren ville göra MRI, för säkerhets skull, sa sadan bokades för torsdag. Pa mandagen gick jag med tva kryckor, pa tisdagen med en, pa onsdagen utan och pa torsdagen tog jag dem i ena handen och lämnade in till kliniken med ett tack för lanet. MRI var jag pa god väg att hoppa över, knäet madde ju bra igen. Men, de trugade och det är roligare att säga ja..