Statusen är ungefär samma som i min förra post - jag mar bra i vardagslivet och tränar mitt träningsprogram. Träningen har nu utökats med fler typer av balansplattor samt en studsmatta som jag jogg-tränar pa.
Jag kan liksom inte riktigt springa - jag glömde bort mig och försökte ett par steg: det var som att sätta ner foten i ett extradjupt hal. Musklerna är svaga och dessutom har de tappat spänst och ställer inte om sa fort som de behöver - stryketräning, promenader och studsmattejogg är atgärdsplanen.
Follow-up pa "klickandet" jag skrev om tidigare - styrketräningen har hjälpt, nu klickar det ytterst sällan och iaf inte när jag gar och lever som vanligt. Yay.
Benen ser nu ungefär lika stora men om man klämmer lite pa dem ovanför knäna känner man muskler pa det friska benet och sorglig pinne pa sjuka benet. Mera träna! :)
Monday, 27 June 2011
Friday, 17 June 2011
Sex veckor, fyra dagar
Jag kan ga hur mycket jag vill!
Jag kan inte springa.
När jag suttit stilla ett tag är benet stelt och jag smahaltar nagra steg.
Jag har äntligen fatt ett ordentligt gymprogram:
Cykla 15 min
Knäpressmaskin (45kg) 30x3
Balansplatta, vippa 30x3
Balansplatta, 45° knäböj 30x3
Skumgummiplatta, ett ben
Skumgummiplatta, knäböj 30x3
Utfallsknäböj, 45° 30x4 (vardera benen)
Ligga ner och:
lyfta benet uppat fran ryggläge
lyfta benet uppat fran sidoläget (övre benet)
lyfta benet uppat fram sidoläget (undre benet)
ligga pa mage och räta benen med tarna i golvet
ligga pa mage och lyfta benen
30x3 per ligg-grej, vart ben
Jag passar pa med nagon sit-up och rygglyft när jag ända ligger där. Mer än en timme tar det hela.
Sa skönt att vara nästan helt normal!
Jag kan inte springa.
När jag suttit stilla ett tag är benet stelt och jag smahaltar nagra steg.
Jag har äntligen fatt ett ordentligt gymprogram:
Cykla 15 min
Knäpressmaskin (45kg) 30x3
Balansplatta, vippa 30x3
Balansplatta, 45° knäböj 30x3
Skumgummiplatta, ett ben
Skumgummiplatta, knäböj 30x3
Utfallsknäböj, 45° 30x4 (vardera benen)
Ligga ner och:
lyfta benet uppat fran ryggläge
lyfta benet uppat fran sidoläget (övre benet)
lyfta benet uppat fram sidoläget (undre benet)
ligga pa mage och räta benen med tarna i golvet
ligga pa mage och lyfta benen
30x3 per ligg-grej, vart ben
Jag passar pa med nagon sit-up och rygglyft när jag ända ligger där. Mer än en timme tar det hela.
Sa skönt att vara nästan helt normal!
Thursday, 9 June 2011
Snabb update:
I lördags, fyra veckor och fem dagar efter operationen, slängde jag kryckorna och har inte tagit upp dem sedan dess! Svajigt och ostadigt kändes/känns det att ga och knäet blir stelt efter för mycket jobb men nu kan jag äntligen bära saker (kaffekopp, paraply, utskrifter och andra basic-grejer som inte funkar med kryckor)!
Svullnaden är inte helt borta, knäet är lite tjockare än det friska och fortfarande varmt. Jag kan dock vara upprätt precis sa länge jag vill sedan ett tag tillbaka.
Min knäskal ligger inte riktigt rätt. Benet "klickar" när jag böjer det, speciellt i fria lägen som t.ex. när jag gar. Sjukgymnasten säger att det är tillfälligt, att quadrietwasetwasmuskeln är för svag för att dra allt i läget och att knämusklerna överlag är för svaga för att stabilisera knäet. Mera sjukgympa är svaret.
Sjukgympan har äntligen eskalerat till gymmaskiner! Knäpress (eller vad nu maskinen heter där man sitter och trycker pa en platta framför sig) och cykling pa en cykel med specialpedaler som man kan ställa in pa "mindre hävstang" eller hur man nu ska förklara det. Utan maskin gör jag halva knäböj, ibland pa balansplatta. Jag far ocksa träna i vatten, promenera i halsdjupt vatten eller crawla - absolut inget bröstsim.
I lördags, fyra veckor och fem dagar efter operationen, slängde jag kryckorna och har inte tagit upp dem sedan dess! Svajigt och ostadigt kändes/känns det att ga och knäet blir stelt efter för mycket jobb men nu kan jag äntligen bära saker (kaffekopp, paraply, utskrifter och andra basic-grejer som inte funkar med kryckor)!
Svullnaden är inte helt borta, knäet är lite tjockare än det friska och fortfarande varmt. Jag kan dock vara upprätt precis sa länge jag vill sedan ett tag tillbaka.
Min knäskal ligger inte riktigt rätt. Benet "klickar" när jag böjer det, speciellt i fria lägen som t.ex. när jag gar. Sjukgymnasten säger att det är tillfälligt, att quadrietwasetwasmuskeln är för svag för att dra allt i läget och att knämusklerna överlag är för svaga för att stabilisera knäet. Mera sjukgympa är svaret.
Sjukgympan har äntligen eskalerat till gymmaskiner! Knäpress (eller vad nu maskinen heter där man sitter och trycker pa en platta framför sig) och cykling pa en cykel med specialpedaler som man kan ställa in pa "mindre hävstang" eller hur man nu ska förklara det. Utan maskin gör jag halva knäböj, ibland pa balansplatta. Jag far ocksa träna i vatten, promenera i halsdjupt vatten eller crawla - absolut inget bröstsim.
Wednesday, 1 June 2011
Sjukhuset (del 3) - Menisksutur
Onsdagen 6:e april checkar jag in pa sjukhusets hotelerie kl 06:30. De lägger mig i ett tillfälligt tvabäddsrum, jag far byta om till sjukhusskjorta (jupp, en san där snygg med bara en knapp bak...). Narkosläkaren kommer förbi och förklarar riskerna mm och inhämtar signatur. En praktikant kommer och tar matbeställning för uppvaket, middagen och frukosten av mig och min rumskollega. Som uppvaksmat föreslogs Bündnerfleisch, ett slags lufttorkat kött som jag inte är sa förtjust i, jag dealade till mig lax istället. Jag tog den översta av de tre föreslagna menyerna för middagen, för trött för att bry mig och dessutom lite lullig av lugna-ner-sig-pillret narkosläkaren delat ut tidigare. Sen rullades säng och allt iväg till operationssalen.
Sjukhuset (del 2)
Dr. Stamm slängde en extremt snabb blick pa MRIn och fastslog att korsbandet var av. Va? Ja. Nä? Jo. Jaha? Ja. *chock*
Jag fick en snabbkurs i knä och korsband. Sen fick jag en snabbkurs i att ge mig själv blodförtunnande medel med spruta i laret. Jag trodde verkligen att man var tvungen att ha sjuksyrreutbildning för sant men mycket tydligen icke. Sen tittade vi pa kalendrar och pratade operationstiming och rehabtid. Jag behövde tid att vänja mig vid tanken pa det här med att överhuvudtaget vara skadad och eventuellt behöva opereras. Vi bestämde ny tid nästa vecka och jag fick tänka över hur jag ville fortskrida; operation eller inte? Jag funderade ärligt talat mer pa: är jag verkligen skadad eller inte? Det gjorde inte direkt ont längre och jag kunde ga allt bättre.
Innan nästa läkarbesök hann jag dock märka hur det är att vara korsbandslös; ibland blev knäet helt instabilt och det kändes som larbenet gled okontrollerat ovanpa skenbenet - usch. Jag funderade ocksa pa huruvida jag ville betrakta mig som ung och sportig, dvs i behov av korsband, eller gammal och osportig, dvs kan klara sig med rehab. Tja ... :) Dessutom hade jag yrselanfall. Vet inte hur det kan relatera till knäskadan men halvakut läkartid blev det redan pa tisdagen 29:e mars. Läkaren inleder besöket: "Jag tittade lite extra pa ditt MRI..." Här tror jag att han ska fortsätta '...och jag sag nog fel första gangen, du mar toppen' men det gör han inte: "...och du har nog bestämt en meniskskada ocksa". Mera knäkurs, mera huruvida-operera prat. What with yrseln och det ville han inte bestämma operation slutgiltigt.
Fredagen 1:e april bestämdes att jag skulle operera korsbandet efter pask (da svullnad mm gatt ner) och menisken redan 6:e april . Läkaren trodde att det bara var en liten meniskskada och de kan man, om man agerar i tid, sy ihop sa att menisken läker och blir 100% som innan.
Jag fick en snabbkurs i knä och korsband. Sen fick jag en snabbkurs i att ge mig själv blodförtunnande medel med spruta i laret. Jag trodde verkligen att man var tvungen att ha sjuksyrreutbildning för sant men mycket tydligen icke. Sen tittade vi pa kalendrar och pratade operationstiming och rehabtid. Jag behövde tid att vänja mig vid tanken pa det här med att överhuvudtaget vara skadad och eventuellt behöva opereras. Vi bestämde ny tid nästa vecka och jag fick tänka över hur jag ville fortskrida; operation eller inte? Jag funderade ärligt talat mer pa: är jag verkligen skadad eller inte? Det gjorde inte direkt ont längre och jag kunde ga allt bättre.
Innan nästa läkarbesök hann jag dock märka hur det är att vara korsbandslös; ibland blev knäet helt instabilt och det kändes som larbenet gled okontrollerat ovanpa skenbenet - usch. Jag funderade ocksa pa huruvida jag ville betrakta mig som ung och sportig, dvs i behov av korsband, eller gammal och osportig, dvs kan klara sig med rehab. Tja ... :) Dessutom hade jag yrselanfall. Vet inte hur det kan relatera till knäskadan men halvakut läkartid blev det redan pa tisdagen 29:e mars. Läkaren inleder besöket: "Jag tittade lite extra pa ditt MRI..." Här tror jag att han ska fortsätta '...och jag sag nog fel första gangen, du mar toppen' men det gör han inte: "...och du har nog bestämt en meniskskada ocksa". Mera knäkurs, mera huruvida-operera prat. What with yrseln och det ville han inte bestämma operation slutgiltigt.
Fredagen 1:e april bestämdes att jag skulle operera korsbandet efter pask (da svullnad mm gatt ner) och menisken redan 6:e april . Läkaren trodde att det bara var en liten meniskskada och de kan man, om man agerar i tid, sy ihop sa att menisken läker och blir 100% som innan.
Sjukhuset (del 1)
Tänkte mig ett inlägg om läkaren och sjukhuset som tagit hand om mig.
Som jag skrev i inlägget om olyckan gick jag till kliniken närmast jobbet för att lana kryckor och pa den vägen blev det.. En lite längre variant av sanningen är att mitt jobb just skrivit ett avtal med privatklinikgruppen Hirslanden och mina kollegor insisterade pa att jag verkligen borde ringa dem, bade för att vi nyss fatt dem som fin swanky förman och för att man ska ta hand om sina knän.
Här krävs kanske ytterligare en parentes: Jag bor och jobbar i Schweiz och här är man olycksfallsförsäkrad genom sin arbetsgivare. Staten har definierat en standardolycksfallsförsäkring och sen kan arbetsgivaren välja försäkringsbolag för sina anställda beroende pa kostnad och om de vill ha lite extraförmaner pa försäkringen. (Sjukförsäkring är man enligt lag tvungen att skaffa själv, staten har definierat en standard-sjukförsäkring och sen far man välja försäkringsbolag beroende pa vad de vill ha i premie och om man vill ha add-ons.)
Min arbetsgivare (eventuellt mer om den senare) har alltsa avtal med en privatklinikgrupp, vilket ger fler möjligheter till vard än om "bara" allmänvarden stod till förfogande, samt dessutom privattillägg med denna grupp vilket ger access till all lyx som klinikgruppen kommit pa att guldkanta en vardupplevelse med. Som svensk tänkte jag inte sa mycket pa val av sjukhus och läkare utan lallade bara pa svenskt vis iväg till närmaste hospital och bad om en läkare som kunde ge mig kryckor till mitt knä. Himla tur att det rakade vara lyx-spa-hotells-sjukhuset!
Zentrum für Unfallchirurgie, som hyr in sig hos sjukhuset Klinik im Park (del av Hirslandengruppen, i sin tur del i Sydafrika-baserade internationella sjukhuskoncernen Medi-Clinic) tog sig an mig. Dr. Hurtienne böjde och klämde lite pa mitt ben, konsulterade kort med Dr. Stamm och radde mig att lata göra en magnetröntgen för att vara pa den säkra sidan. Intet ont anande gick jag med pa att tid bokades pa torsdagen (detta var mandag, en dag efter olyckan). Pa torsdagen var jag övertygad om att jag var frisk, kryckorna behövdes inte längre och jag var nära att skippa MRIn. Men, som svensk vet man ju ocksa att det inte är ofta folk slänger magnetröntgen efter en sa jag lät mig lätt omkulltalas (ett annat svenskt drag, om man far tro diverse fördomar).
Som jag skrev i inlägget om olyckan gick jag till kliniken närmast jobbet för att lana kryckor och pa den vägen blev det.. En lite längre variant av sanningen är att mitt jobb just skrivit ett avtal med privatklinikgruppen Hirslanden och mina kollegor insisterade pa att jag verkligen borde ringa dem, bade för att vi nyss fatt dem som fin swanky förman och för att man ska ta hand om sina knän.
Här krävs kanske ytterligare en parentes: Jag bor och jobbar i Schweiz och här är man olycksfallsförsäkrad genom sin arbetsgivare. Staten har definierat en standardolycksfallsförsäkring och sen kan arbetsgivaren välja försäkringsbolag för sina anställda beroende pa kostnad och om de vill ha lite extraförmaner pa försäkringen. (Sjukförsäkring är man enligt lag tvungen att skaffa själv, staten har definierat en standard-sjukförsäkring och sen far man välja försäkringsbolag beroende pa vad de vill ha i premie och om man vill ha add-ons.)
Min arbetsgivare (eventuellt mer om den senare) har alltsa avtal med en privatklinikgrupp, vilket ger fler möjligheter till vard än om "bara" allmänvarden stod till förfogande, samt dessutom privattillägg med denna grupp vilket ger access till all lyx som klinikgruppen kommit pa att guldkanta en vardupplevelse med. Som svensk tänkte jag inte sa mycket pa val av sjukhus och läkare utan lallade bara pa svenskt vis iväg till närmaste hospital och bad om en läkare som kunde ge mig kryckor till mitt knä. Himla tur att det rakade vara lyx-spa-hotells-sjukhuset!
Zentrum für Unfallchirurgie, som hyr in sig hos sjukhuset Klinik im Park (del av Hirslandengruppen, i sin tur del i Sydafrika-baserade internationella sjukhuskoncernen Medi-Clinic) tog sig an mig. Dr. Hurtienne böjde och klämde lite pa mitt ben, konsulterade kort med Dr. Stamm och radde mig att lata göra en magnetröntgen för att vara pa den säkra sidan. Intet ont anande gick jag med pa att tid bokades pa torsdagen (detta var mandag, en dag efter olyckan). Pa torsdagen var jag övertygad om att jag var frisk, kryckorna behövdes inte längre och jag var nära att skippa MRIn. Men, som svensk vet man ju ocksa att det inte är ofta folk slänger magnetröntgen efter en sa jag lät mig lätt omkulltalas (ett annat svenskt drag, om man far tro diverse fördomar).
Subscribe to:
Posts (Atom)